Nja, det blev inte direkt någon storm. Mer en normal diskussion där båda fick öppna sig, det var skönt. Men jag är fortfarande orolig om detta verkligen blir någon vändpunkt.. Det finns ju flera gånger som det känts likadant men ändå slutat i samma svacka med förhållandet.. Är det menat att va slut? Går vi runt i en återvändsgränd? Bara tiden får se antar jag..

Jag tror att vi är bland dem få par som har bråkat så mycket på så kort tid, och ändå vara vuxna människor.
Vi har bråkat om allt, inte bara små vardagsgrejer.
Ekonomi, sexliv, min dotter och hennes pappa, min arbetslöshet, min personlighet, hans personlighet, huset, djur, vänner och hur tjock man är...ja det är mkt.. Och aggressivitet blir det i sådana stunder från bådas sida.. Jag blir arg av oförståelse och då skriker jag eller blir väldigt högljud och det hatar han så då blir han rasande och tar tag i mig..
Jag har rivit honom rejält överallt och han har hällt ketchup och senap över mig och tvingat mig att duscha med kläderna på.
Han har hällt hudlotion i mitt hår, jag har ljugit för honom..
Han har gjort sönder 2 av mina mobiler med flit, jag har gått bakom ryggen och varit otrogen..
Som ni ser det verkar inte vara så mkt som är bra. Men ändå vill eller kan ingen av oss ta steget och gå skilda vägar..
När vi tänker tanken så tänker båda "nä men det kan jag inte det ska ju va vi. Han/hon är ju menat för mig"

Ljuger vi för oss själva och varandra eller vad? Finns det något rätt och fel? Något "så ska man göra och så ska man inte göra" i detta sammanhang?
Är vi tokiga båda två som ältar detta förhållande ändå??

Jaha efter hans fråga om att träffa den andra mannen så sa jag ändå faktiskt som det var..
Och eftersom det blev ett samtal över sms så gick det hyfsat. Han lyssnade faktiskt och förklarade även lugnt vad han tyckte och kände..
Får bara se om det verkligen blir någon skillnad efter detta men vad som först och främst händer när han kommer hem.. Om allt blir lika frid och fröjd då..

Nu frågade/började han prata om det igen..
Om jag skulle eller ville träffa den andra mannen..
Jag vet vad jag vill svara men jag vill inte ha ev konsekvenserna av det..
Jag säger eller gör något annat för att han vill och för att jag vill vara honom till lags på något sätt. Jag måste hålla honom glad till varje pris annars mår jag illa..
Och han vill att jag träffar den andra mannen..då blir han glad, så jag gör som han vill för då blir det inget bråk och då intalar jag mig att vi har det bra..
Vad ska jag göra??...

Jag och min man har varit tsm i flera år. Jag vill inte säga för mycket för jag vill inte att folk ska veta min "bekännelse" eller berättelse. Jag vill vara så anonym som möjligt.
Det sa inte klick mellan oss utan det växte. Men när det väl började växa fram något så växte det snabbt. Efter ca 1 månads dejtande så var vi ett officiellt par.
Dock så tror jag att det började skifta när vi inte gjorde samma klassiska "nykärgrejer" som dem flesta andra par. Vi åt på restaurang men thats it i stort sett. Aldrig hotel, aldrig spa eller resa ens inom Sverige.
Det gjorde att den nykära känslan snabbt avtog.
Mannen är heller inte det minsta romantisk eller gillar det särskilt mycket och det accepterade jag, jag var ju kär och hade gått in i vuxenlivet och förstått att allt inte var rosa moln hela tiden. Jag fick för mig att det var så här man var "vuxet kär".
Men det fortsatte och vara lika oromantiskt och till slut så blev det tom utom kärlek rent fysiskt.
Vårat sexliv sviktade rejält och mannen skyllde på mig, visst, han har rätt, jag har ingen lust men det beror på för mig att han inte har någon lust till fysiska känslor och romantik.
Går vi på stan eller hemma med för den delen så skulle vi lika gärna endast kunna vara vänner eller bekanta, det finns ingenting som tyder på ett par rent fysiskt.
Jag läste en bok om detta en gång. Det var en psykolog som hade skrivit om hur olika kvinnor och män ser på kärlek och känslor.
Han menade att för att få en kvinna få lustkänslor sexuellt så måste man ge henne romantik och kärlek. Och för att mannen ska visa och gr romantik och kärlek så behöver en man bli sexuellt tillfredsställd. Han menade att kvinnan och mannen på det sättet är näst intill helt motsatta. En man visar uppskattning genom kärlek om han är sexuellt nöjd. Och en kvinna visar sexuell lust och njutning om hon är kärleksfullt tillfredsställd.
Men ska det behöva vara så här? Och är det så här det verkligen fungerar? För mig och min man så verkar det lite så. Men jag vill inte ha det så, som nån jävla katt och råtta lek..byteshandel "får jag det så får du det" varför kan båda inte vilja samma sak och lika mycket? Är vi män och kvinnor så olika? Är det verkligen menat att vi ska leva tillsammans isf??

Med denna alldagliga och tråkiga förhållandesätt tillsammans med dem sexuella bekymren så blev det värre och mer "problem" kom...

Hej.
Jag är ny här och jag vände mig hit för att jag behöver en lyssnande, öppensinnad, vänlig själ.
Jag har det svårt nu, mest med mitt förhållande och familj och jag har ingen jag direkt kan prata med och någon psykolog eller liknande känns inte aktuellt för mig.
Så om det finns någon oavsett kön eller ålder som vill och orkar lyssna och ge råd för något så tråkigt och vanligt som förhållandeproblem och vardagsproblem så skulle jag känna mig lättad.
Finns det någon eller några som har befunnit sig i en situation eller med en person som man vill ha men man är ändå olycklig men vet inte vad man ska göra för saker hade blivit ännu mer olyckligt om man hade vänt sig åt andra hållet.. Detta låter invecklat men skriva och förklara ska jag. Jag behöver hjälp med hur jag ska göra med vissa beslut och gå vidare och kämpa helt enkelt..